Påskutställning med Konstrundan på Österlen 2018, 30 mars – 14 april. Öppnar Långfredag kl 10.00.ÖPPET
Påskveckan kl 10-18
Vecka 16 kl 13-17
Du får ju inte glömma påskdagstraditionen med att picka ägg nere vid hamnen. Kl 08.00 prick!
Pris till 2018 års äggadrottning eller äggakung är detta lilla hönsägg som i år är det historiska vikingaskeppet utanför Skillinge, då Sigurd Jorsalafar landsteg här, och seglade uppför åmynningarna, för att inta staden Thumatorp snart 900 år sedan.
Välkommen på vernissage 2/12 kl 13-17
Galleri Maria Lancing på Skillinge!
Utställning pågår mellan 2-22/12 2017.
Öppet tisdag – söndag 13-17.
Välkommen på vernissage 2/9 kl 13-17
Galleri Maria Lancing på Skillinge!
Utställning pågår mellan 2-24/9 2017.
Öppet tisdag – söndag 13-17.
Sam Stigsson är konstnär och konsthantverkare som jobbar i material som plåt, betong, trä och papier maché. Medlem i Konsthantverkarna i Stockholm. Utbildade sig vid Konstfack 68-72. Har medverkat i många samlingsutställningar, haft flera separatutställningar och gjort offentliga uppdrag. Sam Stigsson har ateljé både i Stockholm och på Skillinge, Österlen. Besök hemsidan för Sam Stigsson
Gösta Werner (1909-1989) var en globalt orienterad konstnär. Några fasta punkter fanns ändå. I Stockholm föddes han 1909 och där dog han 1989. Men mellan födelse och död hann han med både fasta och adresser och ”flytande” till olika fartyg. När han var nio år flyttade han med föräldrar och två syskon till morföräldrarnas Örnsköldsvik, då en dynamisk hamnstad. Han ansågs begåvad i teckning, men saknade möjligheter att studera vidare. Efter några kortvariga arbeten tog han hyra som mässpojke. I tretton år kom han att stanna till sjöss med kortare uppehåll i olika hamnstäder i världen. Längre, ofrivilliga, stopp blev det i depressionens New York där han ”gick på bommen” med andra arbetslösa – konstnärligt skulle denna tid senare visa sig fruktbärande.
I handelsflottan hann han ta sjökaptensexamen, men möjligheterna att arbeta med måleri till sjöss var begränsade. Under andra världskriget inkallades han till flottan, men han lyckades efter en tid ta sig över till flyget för att utbilda sig till meteorolog i Stockholm. Därmed fick han en fast punkt för sin familj och möjlighet att utveckla sig som konstnär.
Efter en kortare tid på Konstfack, där han inte trivdes, blev han antagen som frielev hos Isaac Grünewald 1944, dit hans yngre bror konstnären Nalle Werner redan sökt sig. Han lärde sig mycket om färg och bland eleverna kom han att stå Olle Bonniér särskilt nära. Efter Grünewalds död gick Werner på Academie Libre i Stockholm. Sommaren 1947 kom han till Bornholm där han arbetade tillsammans med danska konstnärer. Han besökte och målade också Kullaberg som han fångade med frisk kolorit och påverkad av kubismen.
Som för så många andra konstnärer lockade Paris och dit for han 1949. I André Lhots målarskola fördjupades hans förståelse både för de klassiska mästarna och kubismen. Han deltog i utställningar i Paris och Stockholm första gången 1950. Året därpå målade han i Spanien. Han lärde känna den amerikanska abstrakta expressionismen och påverkan av det konkretistiska måleriet anas i hans första separatutställning 1952 i Stockholm. Utställningen i Gummeson konstgalleri 1958 bekräftade hans ställning inom det moderna måleriet, journalisten och författaren Ulf Linde liknade måleriet vid ”delikata utsnitt ur lapptäcken”. Från mitten av 1950-talet arbetade han även skulpturalt med ”rymdteckningar” i järntråd och i måleriet lät han sig inspireras av meteorologins väderkartor och närmade sig det informella måleriet. I Rom hyrde han ateljé i början av 1960-talet i samma hus som amerikanen Cy Twombly, som troligen påverkade honom en hel del. I Stockholm var han med och bildade gruppen Aktiv färg 1961 och han deltog i dess utställningar – den enda gruppering han medverkat i.
Arvet 1959 efter pappan droskägaren Anton gav honom möjlighet att skaffa sig hus med ateljé på Österlen. En vän tipsade honom om Örnahusen, som hann fann ”så inihilvete vackert” att han sökte och fann en gård. Därifrån kunde han se farleden utanför och vara granne med de fiskelägen som också varit viktiga under skutseglarepoken: Skillinge, Brantevik och Simrishamn.
Gösta Werner var väl orienterad i de internationella strömningarna och det är mot den bakgrunden man bör se hur han vid mitten av 1960-talet öppnade sig för minnena från åren till sjöss. Egna realistiska minnesbilder blandades med bearbetningarna av sjöns folklore i form av tatueringar, sjömanskistornas naivistiska utsmyckningar, fragment ur schanties och packlårarnas schablon-bokstäver. Gösta Werner var tidig med att måla på segelduk och presenning och samarbetade med Handarbetets vänner för stora gobelänger i spinnakernylon. Han tog intryck av konstnärer som Larry Rivers och De Kooning: ”Jag tycker om De Kooning och hans attityd till konsten. Liksom Picasso en gång i världen söker han den absoluta friheten, friheten att göra vad man vill. Men det är klart att formen binder. Det är ju en skröna jag berättar i bild, som en sorts tecknad serie.”
Gösta Werners publik växte, han hade stora utställningsframgångar på Konstakadmien och Waldemarsudde, liksom runt om i landet. Sällskapet Gösta Werners vänner bildades i Simrishamn 1981 och åtta år senare kunde där det vackra ”Konstmuseet Gösta Werner och havet” öppna.
De sista åren ägnade hans sig framförallt åt tolka Evert Taube i bild och gjorde omfattande resor i dennes spår i Latinamerika. När den stora Taube-sviten var klar och Gösta Werner firat sin 80-årsdag gjorde han den sista stora resan som gick till Australien, den enda världsdel han inte besökt tidigare. En stroke satte dagen efter hemkomsten punkt för hans liv.
Text: Ulf Sörenson